Utvalt

Att våga släppa taget

Ibland sker saker ”just in time” i livet. Det är inte förrän vi är redo att följa en tanke som en förändring kan komma till stånd. Flera gånger har mitt liv visat på nya vägar, inte alltid har jag vågat följa dem, men när jag väl gjort det har det blivit bra. Ett exempel är när jag och min man fick möjlighet att köpa en bit mark i södra Senegal, en helt galen idé egentligen (vi hade vara varit där på en kultur- och dansresa under 10 dagar), något som förändrade våra liv och framförallt vår inställning till livet (vill ni veta mer kan ni följa vår blogg på maudeandaakeworldpress.wordpress.com). 

Under många år har jag dansat, yogat och styrketränat, men 2018 sa något i min kropp stopp och jag fick på nåt sätt vänta ut den. 2019 förändrades min arbetsmiljö drastiskt och jag fick en krisreaktion som golvade mig fullständigt. Den totala urladdningen fick mig att åter börja yoga och jag anmälde mig till en workshop med yoga och Reiki, som senare ledde till att jag själv har utbildat mig inom Reiki. 

Jag känner mig priviligerad och tacksam att ha fått möjligheten att både ha ekonomi och förutsättningar att kunna bekosta utbildningen och att kunna ge Reikibehandlingar.

Jag  hoppas att du kommer att  få en fin upplevelse när du kommer till mig.

Jag kommer att fortsätta dela med mig av mina tankar kring livet och världen på denna sida. 

Att bada meditativt

Nu är våren äntligen i antågande. Jag tror vi alla längtat efter ljuset och värmen efter det sociala avstånd vi haft det senaste året. Inom en snar framtid kan vi lapa sol och fylla på våra D-vitamindepåer, och svalka oss i hav eller sjö. Men, istället för att kasta dig i vågorna, kan det kanske vara ett tillfälle att börja bada meditativt?

Redan förra våren, när vattnet var kring 13-14 grader, bestämde jag mig för att långsamt sänka min lekamen i vattnet, för att sedan stanna där tills puls och andning gått ner till (åtminstone nästan) normalläge. Sen gick sommaren och hösten kom, badandet tog slut. Men längtan efter vattnet tog överhand, så den 23 december följde jag med en väninna, som badat hela hösten, för att ta mitt första vinterdopp. Med ca 5-6 grader i luften, snålblåst och kanske 4-5 grader i vattnet, praktiserade jag samma princip som jag gjorde förra våren; att sakta sänka mig ner i vattnet, stanna där till puls och andning gått ner (kanske sådär 40-50 sekunder) och sedan upp, lika försiktigt som jag gått ner. Sen har jag fortsatt i princip var dag. Jag har badat med isflak runt omkring mig, i snålblåst och regn, men också i näst intill vindstilla dagar med havet som en spegel. Jag har sett solen gå upp och fullmånen ligga som ett klot i horisonten.
Allt eftersom har tiden i vattnet förlängts, det sägs att du kan vara i lika många minuter som det är grader i vattnet….

Jag har mått fantastiskt bra av dessa bad! Jag känner mig piggare i både kropp och själ, min kroppstemperatur har stabiliserats från att vara ständigt varm till att jag faktiskt behöver klä mig varmare. Jag sover i vanliga fall bra, men vaknar tidigare, utvilad.

Det är en märklig känsla av att dels övervinna olusten över att klä av sig och gå ner i vattnet, särskilt när det blåst och regnat, dels att upptäcka att vattnet upplevs varmare än luften ovanför. Det blir som att sänka sig ner i ett mjukt täcke. Jag har fram till nu undvikit att simma, har varit lite osäker på hur kroppen skulle reagera, men idag tog jag mina första simtag i lugn och maklig takt. Javisst, vattnet är varmare nu, ca 13-14 grader, men jag känner mig lycklig över att ha övervunnit min osäkerhet (trots att jag är en god simmare).
Kanske antar jag badfamiljens utmaning att ta simborgarmärket i öppet vatten inom kort!?

Hjälper Reiki?

En alldeles adekvat fråga. På 1990-talet fick jag en behandling och tänkte att detta gjorde ingen skillnad. Min förhoppning var att bli frisk från min psoriasis som haft under många år. Kanske var jag lite naiv att tro att jag efter 40-50 minuters skulle läka ut helt och hållet. Inget hände med min hud och jag bokade aldrig någon ny tid.

En liten bakgrund: 1988 var jag en ung trebarnsmor och arbetade heltid. Den stress som jag utsatte mig själv för (duktighetsprincipen, att kunna fixa allt) påverkade mitt immunförsvar och jag fick psoriasis, som senare också utvecklade sig till psoriasisartrit. Jag har genomgått flera olika behandlingar med ljusterapi och starka kortisonsalvor som ibland gett viss effekt, men så fort jag slutat så har utslagen återkommit med full styrka. En solig sommar, eller en tids vistelse i Senegal ger god effekt, men även den kortvarig. Så fort jag slutar sola kommer utslagen.
För min artrit har jag också provat flera olika preparat, och får idag biologiska läkemedel, en spruta i veckan, som ger viss effekt på mina leder. Genom åren har jag dessutom periodvis ätit stränga dieter som att exempelvis strikt antiinflammatoriskt protokoll som gett en viss lindring.
Allt är till för att hjälpa min hud och mitt immunförsvar att sluta angripa kroppen (autoimmuna sjukdomar handlar om att kroppen har så starkt immunförsvar att den börjar angripa sig själv).
2007 fick jag dessutom operera bort min sköldkörtel pga överproduktion (Graves sjukdom), också detta med all säkerhet pga stress.

Nu kommer det intressanta: Jag ger mig själv Reiki ett par gånger i veckan. Efter att ha gjort det regelbundet i ca 1 – 1,5 månad är min hud utläkt och mina leder är betydligt bättre (troligtvis behövs det många fler behandlingar för att läka ut dem, särskilt som jag saknar brosk på några ställen). Vid den här tiden på året brukar jag annars ha full ”psoriasisblomning” oavsett vad jag tagit mig för. Min kosthållning är nyttig, men inte strikt.
Jag märker också att min inställning till mig själv och de sjukdomar jag har tagit på mig, har förändrats. Men det blir ett annat inlägg.

Din kropp är ditt tempel

Venus av Willendorf

Härom veckan bjöd jag hem mina döttrar och min svärdotter på en Gudinneträff för att ge oss en möjlighet att hedra våra kroppar och göra positiva saker för oss själva. Tanken föddes i somras när jag läst Stina Wolters bok ”Kring denna kropp” och jag instinktivt kände att nu får det vara slut på att klanka ner på min kropp och istället börja acceptera den som den är. Jag kände också att jag ville be mina döttrar (och min son) om förlåtelse för varje gång jag under deras uppväxt sagt något nedvärderande om min kropp (som direkt eller indirekt påverkat dem). 

Det är inte alltid så lätt att stå emot de kroppsideal vi matas med var dag genom tv, reklam och media. Det är så lätt att dras med och bli deprimerad när ytterligare ett kilo lagt sig runt magen, men mitt i den tanken minns jag plötsligt en liten seriestrip som jag sparade under många år;
*Mamman står naken i badrummet efter att ha duschat. Hon vrider och vänder sig framför spegeln, tar tag i valkarna runt magen, stryker över bristningarna på brösten och beklagar sig över hur rumpan tappat sin spänst.
På golvet sitter barnet och leker som tittar upp och säger ”Men mamma, du har i alla fall stora fina öron”. *
Jag tycker den har sin poäng, vi har alla något vackert att visa upp. 

Din kropp är som ett finstämt instrument, en fantastisk skapelse som uträttar underverk varje dag. Det är verkligen en hisnande tanke att kroppen dag efter dag fungerar som en komplicerad maskin, som kan skapa liv, som kan läka både själsliga, psykiska och fysiska sår. Och ändå är vi så snabba att kritisera den!

Ha i åtanke då att din viktigaste uppgift här i livet är att göra dig själv lycklig, att få din själ att sjunga. Du blir inte lycklig av att kritisera dig själv, dina kunskaper eller din kropp. När du bejakar dig själv växer du. När du är lycklig accepterar du dig själv. Jämför det med att vara nyförälskad, då finns inga tankar på att inte behaga vare sig själv eller den som är föremål kärleken. När du är lycklig vill du göra gott för dig själv, och ge din kropp och dig själv vad du och den behöver. 

Ta hand om dig och var varsam med dig. Det finns inga förbud, eller måsten! Acceptera allt som har med dig att göra! 

Att åldras tillsammans

I dagarna firar jag och min man 35 årig bröllopsdag och till nyår har vi varit tillsammans i 40 år.  En bedrift eftersom ingen av oss hade en tanke på att det skulle bli ett långvarigt förhållande, även om min man ganska tidigt sa att han ville åldras med mig (en ganska smickrande önskan, men han visste kanske inte vad han gav sig in på). Vår relation har emellanåt varit ganska stormig med inslag av brist på tillit och med långvariga bråk. Men på nåt sätt har vi fortsatt hänga ihop, trots att vi varit ganska olika varandra, både i temperament och energi. Kanske är det just det som gör att vi inte gett upp.  

Nog är det så att livet tillsammans med någon annan sällan går i takt. Livets skeden spelar in på hur vi kan, vill och orkar förhålla oss till varandra och omvärlden. När barnen var små gick min energi åt till dem, medan maken var mer utåtriktad och social. I takt med att barnen vuxit upp, flyttat hemifrån och bildat egna familjer är det numer jag som är mer utåtriktad och social. Och kanske är det så det ska vara, ett växelbruk med och mellan varandra, ungefär som när vi cyklar långsträckor; vi turas om att dra. 

Med åren har relationen djupnat på ett mer spirituellt plan. Vi har lärt oss varandras sätt att hantera konflikter och börjat respektera varandras olikheter. De ömma små punkterna, som vi alla bär med oss, har vi smekt varsamt istället för att stampa på dem. Numer kan vi reda ut våra bråk på ett konstruktivt sätt och inte sällan kan de övergå till skratt när vi inser att det finns bättre saker att bråka om än just det vi är oense om då. Sen finns det såklart andra tillfällen när det är svårare att förlika sig med den andre, som när någon av oss upplever sig missförstådd, förbigången eller tagen för givet. De där känslorna av övergivenhet och utsatthet hänger intimt ihop med överlevnad som är djupt rotade i våra gener. När vi levde på savannen innebar ensamhet ett dödshot eftersom det fanns risk att bli uppäten av ett lejon. Så det är kanske inte så konstigt att vi reagerar så starkt på det. Men numer kan vi prata även om dessa känslor utan att hamna i återvändsgränder, något som tidigare var ganska vanligt. 

En av de viktigaste saker i vår relation tror jag ändå är att vi inte stagnerat i våra roller helt och hållet. Det har funnits utrymme för intressen och nyfikenhet. Vi har vågat oss på att ta stegen utanför vår bekvämlighetszon. Vi har vågat oss på att pröva nya tankemönster och vi har utmanat våra fördomar (både de om oss själva och om andra). Visst kan maken tycka att jag är lite för mycket new age ibland, men då påminner jag honom om att han hade förkärlek till indianer och deras kultur i sin ungdom. Sen kan vi prata igen 🙂

Vad är det värt?

Jag funderar mycket på vad det är värt, det jag gör. Vad kan man ta betalt? Ska jag ta betalt för något jag vill göra för andra? Och som jag brinner för att få göra?

Det här är inte enkelt för mig. Jag tror inte att det handlar om att inte kunna värdera det jag gör, utan att det mer handlar om att jag vill nå ut till fler. Såklart är det en alldeles särskild tid just nu när coronapandemin fortfarande härjar (tillsammans med pollensäsong) och vi bör, och ska, vara särskilt försiktiga och hålla social distansering. Men faktum är att jag under en Reikibehandling inte ens behöver röra den som behandlas. Jag kan ge behandling på avstånd (och faktiskt behöver personen inte ens vara i rummet). 

Men, hur det än är, så har jag investerat en hel del för att kunna få göra det, så det är kanske inte fel att det åtminstone går jämt upp? Och kanske lite plus så jag kan fortsätta utveckla mina kunskaper? Eller till och med ha detta som min ordinarie inkomstkälla? Men då måste jag ju ta betalt…  

Nästa fråga är såklart; Vad får du för pengarna? Ja, liksom alla behandlingar, oavsett om det är ordinerat av läkare eller en alternativ behandling, beror det på vad ditt problem är, hur mottaglig du är för behandlingen (medicinering fungerar också olika från individ till individ) och vad du vill förändra. Reikins uppgift är genom djup avslappning hjälpa kroppens läkningsprocess både psykiskt och fysiskt.

Så frågan kvarstår; vad är det värt?

Vart är vi på väg?

Häromdagen läste jag på facebook en dikt av Christina Claesson, som handlade om väntan. Det blev så uppenbart hur vi väntar på det mesta här i livet, vi väntar på bussen, på att möta den rätte, att barnen ska bli stora, att våren ska komma, osv osv. Vi väntar på livet… och nu väntar vi på att pandemin ska ebba ut.

Ja, det är en underlig tid vi lever i. Men mitt i all denna väntan är det är som om världen har stannat upp en stund, som om den drar efter andan, och kanske vi också? Plötsligt kan vi inte längre göra som vi brukar, antingen om vi har en massa måsten (måste gå till jobbet, måste handla mat, måste, måste, måste) eller om vi brukar fördriva tiden med alternativa sysselsättningar som att gå på köpcentrum (själv brukar Ikea vara ett sånt ställe för mig, alltid finns det något man kan behöva). Just nu jobbar många av oss hemma, vi umgås på distans och undviker köpcentrum och andra, befolkade, platser. Plötsligt finns tid att umgås med sig själv och kanske med sambo/make/maka. Det finns mer tid att fundera kring livet (om man inte fastnar framför tv:n, såklart) och ordna med saker hemma. Själv har jag fått tid att ta tag i sånt som väntat på mig; en proppfull bokhylla med böcker i två rader, har numer plats för alla böcker. Skåp och lådor har rensats och köksbordet har fått en upputsning. Tid finns att ställa i ordning och göra lite extra rent på ställen som annars inte fått så mycket omvårdnad. Det gäller inte bara själva hemmet, även jag har fått lite extra omvårdnad. Jag tar mig tid att meditera och yoga var dag och emellanåt också en promenad i parken. Jag försöker oroa mig så lite som möjligt över världens tillstånd, men vet i detta nu att många lider, antingen över att de själva är sjuka eller att någon närstående har drabbats. All min medkänsla till dem.

I detta försöker jag vara tacksam över de små tingen som finns runt mig, solen skiner, vinden blåser. Ja, det är kallt, men vi är vid liv.

I dessa oroliga tider

Det är inte lätt att förhålla sig till det som sker i världen idag. Frågan jag och många med mig ställer sig är om detta är Moder Jords svar på en långvarig misshandel. Det är nu allt vi tidigare trott oss veta ställs på ända och det krävs nya tankar och inställningar av oss. Det är lätt att drabbas av oro, att få svårt att finna en mening med det som sker och det blir svårt att tro på en ljusnande framtid. Då kan det vara bra att komma ihåg att det är i hoppet vår källa till styrka ligger. Det handlar inte bara om att ”hoppas och tro” som vi lite till mans slänger ur oss, utan att på ett djupare plan införliva hoppet i dig. Du kan, i dessa tider, ta dig tid och meditera för att på så sätt stilla din oro och öka din tilltro till hoppet. 

Sätt dig på ett ställe där du kan få vara ifred i ungefär 20 minuter. Stilla din tanke, ta ett par djupa andetag (du kan sätta på lugn, meditativ musik, som du kan hitta på nätet, sök på meditationsmusik) och upprepa i ditt inre ”hopp är källan till min styrka” (på sanskrit Sheevo hum). Upprepa detta tyst inom dig. Du kan ställa en timer som försiktigt för dig tillbaka till rummet igen. 

Lev väl och Lycka till!