Vart är vi på väg?

Häromdagen läste jag på facebook en dikt av Christina Claesson, som handlade om väntan. Det blev så uppenbart hur vi väntar på det mesta här i livet, vi väntar på bussen, på att möta den rätte, att barnen ska bli stora, att våren ska komma, osv osv. Vi väntar på livet… och nu väntar vi på att pandemin ska ebba ut.

Ja, det är en underlig tid vi lever i. Men mitt i all denna väntan är det är som om världen har stannat upp en stund, som om den drar efter andan, och kanske vi också? Plötsligt kan vi inte längre göra som vi brukar, antingen om vi har en massa måsten (måste gå till jobbet, måste handla mat, måste, måste, måste) eller om vi brukar fördriva tiden med alternativa sysselsättningar som att gå på köpcentrum (själv brukar Ikea vara ett sånt ställe för mig, alltid finns det något man kan behöva). Just nu jobbar många av oss hemma, vi umgås på distans och undviker köpcentrum och andra, befolkade, platser. Plötsligt finns tid att umgås med sig själv och kanske med sambo/make/maka. Det finns mer tid att fundera kring livet (om man inte fastnar framför tv:n, såklart) och ordna med saker hemma. Själv har jag fått tid att ta tag i sånt som väntat på mig; en proppfull bokhylla med böcker i två rader, har numer plats för alla böcker. Skåp och lådor har rensats och köksbordet har fått en upputsning. Tid finns att ställa i ordning och göra lite extra rent på ställen som annars inte fått så mycket omvårdnad. Det gäller inte bara själva hemmet, även jag har fått lite extra omvårdnad. Jag tar mig tid att meditera och yoga var dag och emellanåt också en promenad i parken. Jag försöker oroa mig så lite som möjligt över världens tillstånd, men vet i detta nu att många lider, antingen över att de själva är sjuka eller att någon närstående har drabbats. All min medkänsla till dem.

I detta försöker jag vara tacksam över de små tingen som finns runt mig, solen skiner, vinden blåser. Ja, det är kallt, men vi är vid liv.