Att åldras tillsammans

I dagarna firar jag och min man 35 årig bröllopsdag och till nyår har vi varit tillsammans i 40 år.  En bedrift eftersom ingen av oss hade en tanke på att det skulle bli ett långvarigt förhållande, även om min man ganska tidigt sa att han ville åldras med mig (en ganska smickrande önskan, men han visste kanske inte vad han gav sig in på). Vår relation har emellanåt varit ganska stormig med inslag av brist på tillit och med långvariga bråk. Men på nåt sätt har vi fortsatt hänga ihop, trots att vi varit ganska olika varandra, både i temperament och energi. Kanske är det just det som gör att vi inte gett upp.  

Nog är det så att livet tillsammans med någon annan sällan går i takt. Livets skeden spelar in på hur vi kan, vill och orkar förhålla oss till varandra och omvärlden. När barnen var små gick min energi åt till dem, medan maken var mer utåtriktad och social. I takt med att barnen vuxit upp, flyttat hemifrån och bildat egna familjer är det numer jag som är mer utåtriktad och social. Och kanske är det så det ska vara, ett växelbruk med och mellan varandra, ungefär som när vi cyklar långsträckor; vi turas om att dra. 

Med åren har relationen djupnat på ett mer spirituellt plan. Vi har lärt oss varandras sätt att hantera konflikter och börjat respektera varandras olikheter. De ömma små punkterna, som vi alla bär med oss, har vi smekt varsamt istället för att stampa på dem. Numer kan vi reda ut våra bråk på ett konstruktivt sätt och inte sällan kan de övergå till skratt när vi inser att det finns bättre saker att bråka om än just det vi är oense om då. Sen finns det såklart andra tillfällen när det är svårare att förlika sig med den andre, som när någon av oss upplever sig missförstådd, förbigången eller tagen för givet. De där känslorna av övergivenhet och utsatthet hänger intimt ihop med överlevnad som är djupt rotade i våra gener. När vi levde på savannen innebar ensamhet ett dödshot eftersom det fanns risk att bli uppäten av ett lejon. Så det är kanske inte så konstigt att vi reagerar så starkt på det. Men numer kan vi prata även om dessa känslor utan att hamna i återvändsgränder, något som tidigare var ganska vanligt. 

En av de viktigaste saker i vår relation tror jag ändå är att vi inte stagnerat i våra roller helt och hållet. Det har funnits utrymme för intressen och nyfikenhet. Vi har vågat oss på att ta stegen utanför vår bekvämlighetszon. Vi har vågat oss på att pröva nya tankemönster och vi har utmanat våra fördomar (både de om oss själva och om andra). Visst kan maken tycka att jag är lite för mycket new age ibland, men då påminner jag honom om att han hade förkärlek till indianer och deras kultur i sin ungdom. Sen kan vi prata igen 🙂

Publicerad av mindyoursoulandbodybymaude

please follow our other blogg: Our life in Senegal, how to escape the westerns civilisation maudenadaake.worldpress.wordpress.com

2 reaktioner till “Att åldras tillsammans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: